Igår när jag julpyntade här hemma så kom en såndär känsla igen. Känslan av att jag aldrig skulle få träffa farfar igen. Jag ”viftade” bort känslan och försökte vara positiv. Jag tänkte ”det är klart att jag ska få träffa farfar igen”.

Imorse ringde pappa. Han ringde och berättade att världens bästa, älskade farfar dog inatt. Runt ett i natt somnade han. Jag gick sönder. Åkte till jobbet. Grät och grät och grät. Runt halv tio gick jag till stationen. Mötte faster. Satte mig i bilen där pappa och farmor satt.

Vi åkte till gryta. Kom lite tårar då och då påvägen dit. När vi närmade oss farfars dörr bröt jag ihop. Jag kände mig liten. Så jävla liten. Pappa tog min hand och öppnade dörren. Där låg han. Han som var min farfar, men det var inte han. Det kändes inte som honom.
Jag bara grät och grät. Skakade. Trodde jag skulle falla ihop. Pappa höll om mig. Världens bästa pappa ❤

Det var inte farfar som låg där. Han andades ju inte! Min farfar andas ju! Han är inte blek och ligger orörlig och nedbäddad i en säng. Det kan inte vara sant. Det känns som en mardröm. Det är inte sant. Jag har fortfarande inte förstått det. Vet inte om jag någonsin kommer att göra det.

Men. Jag är otroligt glad och stolt över mig själv. Jag följde med. Jag vågade åka och se honom. Min älskade farfar.

Jag visste att jag skulle ha ångrat mig om jag inte åkte dit. Men jag följde med. Det var och är jobbigt. Men jag försöker se något positivt i allt.

Farfar. Min farfar. Jag förstår inte. Jag hoppas du har det bättre där du är nu. Jag tror du ser oss. Nu slipper du smärtan. Jag hatar cancer. Fuck cancer.

Jag älskar dig farfar! ❤

Igår när jag julpyntade så sa jag att jag blir ledsen om stjärnan inte funkar.

Efter jobbet åkte jag och rosa-shoppade julsaker. Kände att jag behövde mer rosa. Just idag behövde jag rosa. Tog på mig en rosa tröja över allt svart jag hade på mig.

Jag köpte rosa ljus till granen. Lite julkulor. Sen köpte jag även en till stjärna. En rosa. Och två lampor. En till stjärnan och en till nya stjärnan.

När jag skulle byta lampan i den trasiga stjärnan så började den lysa. Jag vill tro, tror och kommer att tro. Att det var farfar. Stjärnan var farfar. Han visade att han kommit fram nu. Att han är den starka ljusa stjärnan.

Vila i frid, älskade farfar! Vi saknar dig redan

Du tog mina kalla händer, och försökte värma dem med den lilla värmen du hade kvar!

Jag är glad att det är ett av de sista minnena jag fick med dig.

Nu ska en trasig liten Lina försöka sova.

Tack för allt stöd, alla hjärtan, alla kramar, alla tankar ni ger mig och oss nu. Vi behöver det!